Ett stort problem under många år i Sverige har varit att skapa en bredare liberal offentlighet. Då inte bara att framhålla en liberal syn på samhället, utan också att få till en verkligt sanningssökande och fri debatt, med respekt för alla förekommande åsikter.

I Sverige dominerar istället vänstern i dessa olika skepnader, med sin vulgaritet, osaklighet och opportunistiska moraliserande.

Det är inte helt unikt för Sverige. Till skillnad från andra länder har dock mediavänstern i Sverige varit särskilt framgångsrik i att marginalisera sina meningsmotståndare. Det sätt på vilket det har skett, och fortfarande sker, är oacceptabelt i ett demokratiskt land.

Mediavänstern är dock inte det enda problemet med den offentliga debatten i Sverige. I Sverige har vi också en bild av samhället som i alltför stor utsträckning definieras av och för politiker, inte av och för medborgare, akademiker och intellektuella.

Det är den politiskt tillsatte TV-producentens, professorns och byråkratens perspektiv som dominerar, inte den liberale samhällskritikerns. Ibland tycks samhällsdebatten till och med bara bestå av att journalister återger vad partiernas talesmän säger.

Tillsammans skapar dessa negativa avvikelser från andra jämförbara länder en kvävande känsla av lögnaktighet och ofrihet i det offentliga rummet. Orden som genom åren har försökt fånga detta har varit många: ”mosterlandet”, ”enfrågeland”, ”problemformuleringsprivilegiet”, ”massmediavallen”, m m.

Till detta har på senare år kommit en utbredd intellektuell lättja. Istället för skarp och intelligent polemik försöker man skapa debatt genom verbal provokation, oavsett hur ogenomtänkt det man säger är. Flera stora och viktiga frågor följs inte heller upp eller analyseras på ett självständigt sätt.

Den här bloggen skall försöka kompensera för dessa brister, så gott det går. Framförallt genom att lyfta fram den forskning och de människor och argument som faktiskt finns, men som annars skulle ha förpassats ut i den stora svenska tystnaden.